Den 2 april 2001 kl. 09:25 dog vårat älskade barn. Hon fick bara bli 4 år och 10 månader. Fattades igentligen 4 dgr, men vi säger att hon blev 4 år och 10 månader. Döden i sig när
den kom var inget skrämmande för oss som var med, inte heller för
Sandra. Men ack så otäckt och jobbigt att finnas kvar här utan Sandra. När Roger och jag
träffades hade Roger två barn, Emma -88 och Henrik -91. Jag själv hade
Sophie -90. Vi började umgås -93, förlovade oss mars -95. Egentligen kände
vi att tre barn räckte, men det var ju inte våra gemensamma. Så vi
tyckte det vore roligt att se vad det blev med en Andersson och en
Hultgren. Två veckor efter Sandras 4-årsdag gick vi till läkaren (igen). Hon hade röda prickar på magen. Vi hade frågat förut om prickarna, men läkaren sa att det var torr hud, vilket vi inte trodde på. För övrigt var inte Sandra sjuk. Mycket blåmärken på underbenen hade hon, vi påpekade det för läkaren, men berättade samtidigt att hon var en tjej som inte så gärna satt stilla. Läkaren tyckte inte att prickarna var något att fästa sig vid, men vi ville att det skulle tas något blodprov. Jaha, om ni verkligen ville utsätta ert barn för det, sa läkaren, kunde de göra det. Men gå hem och fundera över helgen, och kom ihåg att det kan göra ont... Hem o fundera. Jo,
vi ville att de kollade blodet. Trodde det kunde vara någon brist på
något ämne i kroppen, så vi Emlade (bedövningssalva) i armvecken och
åkte till vårdcentralen, där tog de ett par rör med blod. det gick
riktigt bra. Sandra skjutsades till sitt älskade dagis och mamma åkte till jobbet. Den 21 juni åkte
vi till Linköping US för första gången, resorna och övernattningarna
på sjukhuset var otaliga under dessa 10 månader. Vi var med Sandra både
Roger och jag alla gånger på sjukhuset både vid behandlingar som
krävde övernattningar och sådan som gick över da´n. Idag är vi
väldigt tacksamma för att vi båda var med. Vi tog vara på den korta
tid vi fick tillsammans med vår lilla prinsessa. Den 6 januari 2001 fick vi veta att inga behandlingar tog på leukemin (AML) ca. 2 månader trodde läkarna då att Sandra hade kvar, vi fick 3 månader med henne, den 2 april 2001 somnade Sandra in för alltid. I sitt hörn i soffan i mammas och pappas knän. Sånt
här händer andra, inte oss! En
fruktansvärd tid följde och följer än. Hur överlever man när ens
barn dör? Jag vet inte. Vi lever än och har ju våra andra barn kvar som
ju också saknar sin lillasyster, och tillsammans gör vi det bästa som
går av livet vi har och de levande runt oss. Hon fattas oss! /Helen |
|
Senast ändrad |