Barncancerfonden

Den 2 april 2001 kl. 09:25 dog vårat älskade barn. Hon fick bara bli 4 år och 10 månader. Fattades igentligen 4 dgr, men vi säger att hon blev 4 år och 10 månader.

Döden i sig när den kom var inget skrämmande för oss som var med, inte heller för Sandra. Men ack så otäckt och jobbigt att finnas kvar här utan Sandra.
Hon var vår prinsessa, vårt centrum i så mycket.

När Roger och jag träffades hade Roger två barn, Emma -88 och Henrik -91. Jag själv hade Sophie -90. Vi började umgås -93, förlovade oss mars -95. Egentligen kände vi att tre barn räckte, men det var ju inte våra gemensamma. Så vi tyckte det vore roligt att se vad det blev med en Andersson och en Hultgren.
Vilken lyckoträff hon var!
Hon blev solen och centrumet i vår familj. Sandra fick våra andra barn att känna sig som syskon. Hon spred sol, leenden och skratt var hon än gick fram. Gick vi in i en affär, fanns det alltid någon som pratade med henne eller var tvungen att klappa på henne, hon kunde få den suraste och tröttaste tant eller farbror att le o skratta. Sandra var en otrolig liten människa med en oerhört stor personlighet. Hon hann att göra så djupa intryck på alla i sin omgivning trots den korta tiden hon fick vara hos oss. Lika mycket glädje, skratt och stolthet som hon gav oss medan hon levde, lika mycket smärta finns det här nu.

Två veckor efter Sandras 4-årsdag gick vi till läkaren (igen). Hon hade röda prickar på magen. Vi hade frågat förut om prickarna, men läkaren sa att det var torr hud, vilket vi inte trodde på. För övrigt var inte Sandra sjuk. Mycket blåmärken på underbenen hade hon, vi påpekade det för läkaren, men berättade samtidigt att hon var en tjej som inte så gärna satt stilla. Läkaren tyckte inte att prickarna var något att fästa sig vid, men vi ville att det skulle tas något blodprov. Jaha, om ni verkligen ville utsätta ert barn för det, sa läkaren, kunde de göra det. Men gå hem och fundera över helgen, och kom ihåg att det kan göra ont...

Hem o fundera. Jo, vi ville att de kollade blodet. Trodde det kunde vara någon brist på något ämne i kroppen, så vi Emlade (bedövningssalva) i armvecken och åkte till vårdcentralen, där tog de ett par rör med blod. det gick riktigt bra.
Aldrig att vi då kunde ana att det bara var första sticken i en lång rad med stick och andra div. besvärligheter.

Sandra skjutsades till sitt älskade dagis och mamma åkte till jobbet.
Hör man inget från VC om något provsvar, så är allt bra. Oftast är det ju så, men den här gången sökte de oss redan samma dag och ville ha ett urinprov också, men det ville inte lilla fröken lämna något.
Fick träffa en annan läkare på VC. Hon sade att det troligtvis var en blodsjukdom som Sandra hade. Mera ville hon inte säga, utan vi fick åka till Västerviks sjukhus, där sade dem att Sandra hade leukemi (blodcancer). 
Allt det här hände den 20/6 -00.
Det finns inte ord för att beskriva vad vi, Sandras föräldrar kände just då. På ett par minuter förändrades vårat liv totalt. Den 19 juni var vi en vanlig lycklig familj, 3 skolbarn och en dagisunge. Sandra älskade sitt dagis, hon kallade det sitt jobb, den 20 juni tog det tvärt slut med Sandras dagar på dagis.

Den 21 juni åkte vi till Linköping US för första gången, resorna och övernattningarna på sjukhuset var otaliga under dessa 10 månader. Vi var med Sandra både Roger och jag alla gånger på sjukhuset både vid behandlingar som krävde övernattningar och sådan som gick över da´n. Idag är vi väldigt tacksamma för att vi båda var med. Vi tog vara på den korta tid vi fick tillsammans med vår lilla prinsessa.
Dessa alla långa, många dagar på sjukhuset med infektioner, cellgiftsbehandlingar, blodprov, nålsättningar, kräkningar, längtan hem och till dagis, isolering mm, dessa dagar skriver jag inte om här och nu, kanske en annan gång. Men en sak ska ni veta, att vi hela tiden trodde att Sandra skulle bli frisk. En sådan speciell och levnadsglad tjej kunde ju bara inte dö. Men det var just vad hon gjorde.

Den 6 januari 2001 fick vi veta att inga behandlingar tog på leukemin (AML) ca. 2 månader trodde läkarna då att Sandra hade kvar, vi fick 3 månader med henne, den 2 april 2001 somnade Sandra in för alltid. I sitt hörn i soffan i mammas och pappas knän.

Sånt här händer andra, inte oss!
Barn ska inte dö!

En fruktansvärd tid följde och följer än. Hur överlever man när ens barn dör? Jag vet inte. Vi lever än och har ju våra andra barn kvar som ju också saknar sin lillasyster, och tillsammans gör vi det bästa som går av livet vi har och de levande runt oss.
Vi lever och kan skratta och skämta, men inuti finns ett sår och en tomhet som är obeskrivbar. En del dagar går bättre och en del dagar är längtan efter Sandra enorm...
När man mister någon är det mycket som förändras runt en. Man får vänner för livet och en del som man trodde var ens vänner försvinner. Vi är många som älskar/älskade Sandra och saknar henne.

Hon fattas oss!

/Helen

Upp

Senast ändrad
2012-04-02